Chapter 5 - Just Justin

Previous: "Jag ska bara äta snabbt så jag kan gå till Chaz och Ryan." Morfar tittade på mig och hötte med fingret. "Justin du vet att frukost är det viktigaste men kan äta. Du måste äta bra." Jag visste att det här skulle komma. Alltid skulle dem prata om att jag blivit mager sen jag började min karriär. Vad ska jag säga? Jag gillar gymet. "Okej, morfar, jag ska." Jag tog ett glas juice och gick ut. På vägen ut kunde jag höra mamma ropa efter mig: "Justin, kom inte sent hem!" Jag log och hoppade ner på min skate bräda. Time to have some fun!

__________________________________________________________________________________________




"Vi ses imorgon, right?" Jag kramade Trish och hon log. "Ja, det gör vi!" Svarade hon. Hon vände sig om och började gå åt det andra hållet medans jag gick hem.
Idag hade varit en sån där jobbig dag igen. Det hade gått en vecka sen vi flyttade hit och jag gillade faktiskt det här stället. Trish var en såndär kompis man kunde lita på. Och nu kunde jag faktiskt gå runt i skolan utan att tappa bort mig. Tyvärr så hade jag och Trish bara tre lektioner tillsammans. Matte, So och franska. Det var synd men det var bättre än inget. Vi hade suttit i cafetérian under dem flesta rasterna. Idag hade tjejerna varit extra galna runt Ryan och Chaz. Trish hade förklarat att det hade gått runt rykten om att Justin hade kommit tillbaka till Statford. Jag förstår inte vad all den här hysterin runt honom var? Jag menar han var söt det måste jag erkänna men vad mer? Han var ju bara en människa. Jag hade aldrig känt någon riktig hysteri runt någon kändis. Visst, vissa av dem var snygga och riktigt stora skådespelare. Men vad mer? Alla var ju bara vanliga människor. Living breathing humans. Hon hade ialla fall gett Ryan en av sina långa stirrar. Jag tyckte synd om henne. Ryan kunde bara ha ögon för andra tjejer.
*
Jag promenerade framför våran gata. Jag var på väg att hämta Aidan från dagis. "Hallå! Leah, eller hur?" Jag vände mig om och såg Diane med en gräsklippare i sina händer. Jag vände mig om och gick mot henne. "Har du tid?" Frågade hon tvekande. Jag tittade ner mot min klocka. Visst hade jag lite tid över. Jag nickade. "Åh... Vilken tur! Skulle du kunna hjälpa mig och klippa resten?" Jag nickade. "Gärna!" Jag hoppade över staketet och gick fram mot henne. "Tack så hemskt mycket!" Jag log och tog emot gräsklipparen och log mot henne. "Don´t mention it!" Hon gick in. Ja, hur svårt kan det egentligen vara?
*
"Okey, ses guys!" Jag vinkade av Chaz och Ryan som började gå. Jag gick in i huset igen och såg mormor med disken i sina händer. Det stod ett glas juice på bordet. Jag sträckte mig efter den men mormor var snabbt framme och klappade till min hand. Jag drog snabbt bort min hand. "Den är inte till dig!" Jag tittade förvirrat på henne. "Den är till Leah. Vår granne. Hon som är så snäll att klippa våran gräsmatta förtjänar den mer än dig. Du glömde att ta ut disken imorse." Jag suckade. "Men mormor, jag var stressad." Hon fnös och vände sig mot disken igen. "Du kan gå ut och lämna den till henne förresten." Jag tog upp glaset och gick ut mot bakgården. Tjejen som tog framför mig hade ryggen mot mig. Jag gick ner för trapporna och var snabbt bakom henne. Hon vände sig precis om och flämtade till. Jag flinade mot henne. Snygg var hon ialla fall. Hennes ansikte vreds från förvirring till överraskelse. "Justin Bieber?" Jag gav henne juice glaset. "Nej, bara Justin just nu. Du är den nya grannen?" Hon nickade. "För en vecka sen. Din mormor hon är jätte snäll. Jag önskar jag hade en sån." Jag nickade. "Hon är verkligen..... One of a kind." Tjejen nickade och drack upp juicen. Jag kunde inte komma på vad det var hon hette. Hon satte ner glaset på trädgårds bordet. "Det var kul att träffas bara Justin, Leah förresten. Jag heter Leah. Bye!" Hon vinkade och hoppade smidigt över staketet innan hon var på väg tillbaka mot sitt hus igen. Som sagt snygg är hon. Jag skrattade för mig själv och gick in.
*
"Jo jag lovar det var han!" Sa jag till Trish i andra linjen. "Och du känner hans mormor?! Det r bara såååååå coolt." Jag log för mig själv. "Jag måste lägga på nu, berätta mer imorgon?". "Okey, see yah!" Sa jag snabbt och lade på. Han hade stått precis framför mig och jag hade inte ens gjort något. Eller jag sa ju hej. Tror jag? Gjorde jag det? Han hade ju stirrat så konstigt på mig. Varför, hade jag ingen aning om. Men det var något inom mig som likosm..... hände. Jag vet itne det kändes konstigt. Som att han hade tänt ett jus inom mig. Jag skakade på huvudet. Äh... Vad var det jag höll på med. Försökte jag sitta och dikta inom mig eller. Löjligt. Jag sprang ner för trapporna precis i tid för att se Seth försöka smita ut. "Och vart tror du att su ska?" Frågade jag med armarna i kors. Han vände sig om och såg oskyldigt på mig. "Jag är fjorton år! Jag får gå ut om jag vill!" Jag flinade. "Utan att säga något? I don´t think so! Vet pappa att su ska ut? Vart ska du ens?" Han tittade irreterat på mig. "Ja det har jag! Måste du vara en sån..... sån..... chico molesto." Det var ett ord som vi ofta använde på varandra. Pappa hatade när vi svärde på engelska så chico molesto var nog ett av dem vanligaste sätten vi uttryckte våra känslor. "Är det jag som är en chico molesto?! Whatever gå då men var tillbaka till middagen!". Han flinade surt och gick ut.

*

Jag tände den lilla lampan i garaget och gick sakta fram mot den lilla stereon. Garage dörren var lite öppen men det gjorde inget. Det var ändå inte så många som gick förbi vid den här tiden. Jag hade tagit på mig ett linne med tryck på och mina svarta mjukisbyxor. Jag började leta efter någon bra skiva och hittade till slut en. Jag lade in den i stereon och bläddrade bland låtarna tills jag hittade den önskade. Jag backade bak och hörde hur Chris Brown - Gimme That började spelad. Jag blundade och lät musiken fylla mig från tårna ände ut till finger topparna. Försiktigt började jag röra höfterna till musiken. Till slut var jag helt tagen av musiken. Side, side, snurr klick, klack, boom, boom and out.
(Fokusera bara på dansen)
Jag körde genom några gånger tills musiken tog slut. Jag hörde applåder bakom min rygg och snodde runt. Där var han. Igen.

_______________________________________________________________________________________

Jeez! Jag trodde inte att det var sååååå svårt att få ut kapitel!!!! Men här kommer den. Hugs! Nästa kommer snart!
/Jossan

Hej, guys!

Känner mig lite down just nu. Det är inte många som kommenterar eller går in på min blogg. Synd. Men jag ska kämpa ofc men jag behöver eran hjälp att sprida bloggen. Det skulle verkligen hjälpa om ni gjorde det. Kramar everybody!

Chapter 4 - The Return

Previous: Jag tittade ner mot Aidan som somnat i mitt knä. Försiktigt tog jag upp honom till hans rum och bäddade ner honom. Jag kollade mot min klocka. Hon var 18:00. Pappa var säker i sitt rum och vilade. Jag gick till Seth rum. Jag skulle precis knacka när jag hörde musik ljud. Seth höll som vanligt på och klinkade på gitarren. Jag gick tillbaka till mitt eget rum för att sova. Varför kunde inte jag sluta med att skylla på mig själv? För det var väl inte mitt fel.......???

__________________________________________________________________________________


Jag såg ut över publiken och mina andfådda andetag började lugna ner sig. "Ni har varit fantastiska, Toronto!!!!! HOME SWEET HOME!!!!" Skrek jag och sprang ut. Jag kunde höra hur publiken skrek och ett leende spred sig på mina läppar. Det kändes verkligen bra att vara hemma. När jag kommit backstage känner jag direkt hur en handduk blir kastad på mitt huvud. Jag tar av den och ser Scooter med båda tummarna upp. "Den showen var helt awsome, man! Hur känns det att ta ledigt en månad då?" Jag tittade på honom. "You have no idea....." Mamma kom fram och kysste mig lätt på panna och gav mig ett stort leende. "Kom igen, gå och ta en dusch så vi kan åka så snabbt som möjligt. Jag tror nog att du har saknat mormor och morfar?" Jag nickade. "Om jag har." Jag gick ut ur den stora lokalen och började gå mot våran buss. När jag kom in satt Alfredo och Kenny och körde X-BOX. "Okey, guys, om exakt två timmar så är ni lediga för en hel månad!" Ropade jag. Dem vände sin uppmärksamhet mot mig och hurrade. "Wooh!" Ropade jag på väg mot badrummet för att duscha. Jag hade verkligen saknat Stratford. Men mest av all familjen. Mormor, morfar, Sammy, Ryan och Chaz. Det skulle vara skönt att bara ta det lugnt. Inga paparazzis, inga fans, ingen Justin Bieber. Bara..... Justin. Jag tog av mig och ställde mig direkt i duschen.
*
"Vi ses, Kenny!" Jag vinkade mot den gåendes Kenny. Han vinkade tillbaka och gick mot sin gate. Det var den sista vi släppte av. Jag vände mig mot mamma och började gå tillbaka mot bussen.
Väl inne i bussen nickade jag mot busschauffören och han körde ut från parkeringen. Jag gick längre bak i bussen och satte mig bredvid mamma som tagit en kaffe och satt och läste tidningen. Jag lade armarna om hennes axlar. "Stratford here we come!" Ropade jag.
*
Jag tittade ut mot huset som tillhörde mina morföräldrar. Ett leende spred sig på mina läppar när det gick upp för mig att jag faktiskt var tillbaka hemma. Jag längtade till imorgon. Jag, Ryan och Chaz hade bestämt träff vid skateparken. Den som förlorade fick betala pizza. Bara tanken fick mig att bli totalt exalterad. Jag hoppade av bussen och sprang mot dörren. Jag knackade och dörren öppnades efter bara några sekunder. "Morfar!" Jag kramade min morfar hårt. Jag hade saknat honom mer än vad jag anade. "Bruce... Vem är det som-" Jag såg min mormor och sprang emot henne. "Jag har skanat dig, mormor." Sa jag mot hennes axel. "Och jag har saknat dig, gubben." Jag kände ett sting av dåligt samvete över att jag inte kunde se dem lika mycket som jag ville.
*
Efter allt kramande och pussande hade alla gått och lagt sig. Det var ju trots allt sent på kvällen. Jag vred och vände mig i sängen. Den var mindre än vad jag mindes. Efter ett tag bestämde jag mig för att ta upp min dator. Jag gick snabbt in på FaceBook och Twitter. Jag följde några fans och skrev sedan in en snabb tweet:
Can´t sleep... Maybe the bed got smaller when I was away?
Sleeptight!

Jag fortsatte att gå in på några hemsidor och kände snart att jag slocknade. Det sista jag såg var klockan som visade 03:44.
The last thing that I saw was the clock that showed 03:44.
*
Nästa dag vaknade jag av att se datan blinka framför mig. Jag hade tydligen fått över 100 reply till det jag skrev igår kväll. Eller idag morgon om jag ska säga så. Jag tittade mot klockan som visade 11:50. Snabbt hoppade jag upp ur sängen för att klä på mig. Jag var tvungen att skynda mig om jag skulle hinna i tid till Chaz och Ryan. Jag sprang ner för trapporna för att få i mig något innan jag gick. Där nere satt alla och åt när jag kom. Mormor vände sin blick mot mig och log. "Kom, sweetheart, vi har snart ätit färdigt." Jag satte mig bredvid henne och tog snabbt en smörgås med Nutella. "Jag ska bara äta snabbt så jag kan gå till Chaz och Ryan." Morfar tittade på mig och hötte med fingret. "Justin du vet att frukost är det viktigaste men kan äta. Du måste äta bra." Jag visste att det här skulle komma. Alltid skulle dem prata om att jag blivit mager sen jag började min karriär. Vad ska jag säga? Jag gillar gymet. "Okej, morfar, jag ska." Jag tog ett glas juice och gick ut. På vägen ut kunde jag höra mamma ropa efter mig: "Justin, kom inte sent hem!" Jag log och hoppade ner på min skate bräda. Time to have some fun!
________________________________________________________________________________________
Så kom det efterlängtade kapitlet ur Justins perspektiv! Jag ska försöka få ut två kapitel innan skolan börjar. Jag börjar imorgon så dem kommer nog snart. Hugs!
/Jossan

Chapter 3 - It´s not my fault

Previous: Han log och stängde ögonen. Jag var på väg att släcka lampan när jag hörde honom ropa mitt namn. "Leah! Är det sant?" Jag hejdade mig med att släcka lampan och vände mig om. "Vadå?" Frågade jag försiktig. "Är mamma inte med oss längre? Seth sa det." Det var det här jag hade försökt att inte nå, tiden då jag måste förklara för Aidan vad döden är. Jag bestämde mig för att ta den säkra vägen. "Aidan, mamma är alltid med dig. Här inne." Jag rörde försiktigt vid mitt hjärta och log mot honom. "Jag älskar dig, Leah." Jag log mot honom. "Jag älskar dig, också!

_____________________________________________________________________________________________

"- ..... och jag hoppas verkligen att du förstår vikten av att ta hand om skolarbete." Avslutade Mr Boyd, rektorn, meningen. Jag nickade och kvävde en gäsp. Hela kvällen hade varit jobbig. Jag visste inte vad jag skulle göra med det här..... pressande problemet som involverade skolan. Vänner. Hur lätt var det att hitta? Hittils? Inte lätt. "Förstår du?" Jag väcktes ur mina tankar och tittade på rektor och nickade. "Bra! Då ska jag eskortera dig till ditt klassrum, din första lektion är....." jag såg hur han böjade kolla runt i sina papper "...matte! Med Ms Pearl. Om jag ska säga det själv så är hon en riktig pärla, allt." Jag log och kollade förvirrat på honom.
*
Vi stod utanför klassrumet L2123 när Mr Boyd knackade på dörren och steg in jag följde lydigt efter. Klassrummet var mindre än det jag hade förväntat mig. Väggarna var vita och det fanns endast tre fönster. Hur andades dem här inne? Raderna hade två nyfikan elever sittandes bredvid varandra. Förutom en. Det var en tjej med långt mörkt hår. Hon hade på sig en röd skjorta och ett par svarta jeans. Jag tittade tillbaka mot läraren som nu vänt sin uppmärksamhet mot mig. "Ja, som ni ser har vi fått en ny elev i klassen som heter....." hon kollade genom sina papper "..... Leah Santana." Hon lade ihop sina händer. Mr Boyd nickade och tittade ut mot klassen. "Du kan sätta dig bredvid Ms Collins." Sa han och pekade på den tomma platsen bredvid, uppenbarligen, Ms Collins. Jag snabbt fram och satte mig bredvid henne innan Mr Boyd eller Ms Pearl sa något mer. Jag kände allas brännande blickar i nacken men försökte att inte bry mig. "Jag heter egentligen Trish. Men Ms Pearl insisterar på att kalla alla med deras efter namn." Jag log och nickade. "Leah, eller hur?" Jag nickade, igen. "That´s me!". Hon log. "Välkommen till Stratford Senior High, Leah."

That´s me!


*

Jag drog trött av mig min grå mössa och väst. Det här var en jobbig dag för att vara en fredag. Men en sak var säker: Trish var någon jag skulle hålla mig kvar med. Hon hade boksavligen visat mig hela skolan. Tills vi kom till cafetérian där en skock tjejer hade samlat sig runt någon. När jag stirrat ett tag hade Trish förklarat för mig att det var Chaz Sommers och Ryan Butler, Justin Biebers bästa vänner, som satt där. Enda sedan Justin blivit känd ville alla tjejer ta del av det. "Alla är falska, dem tror att bara killarna får ett ligg så kommer dem få backstage-pass till hans konserter." Sa hon och kollade på Ryan. Jag märkte med den drömmande blicken att hon definitvit inte var en av dem.
Jag gick in till köket för att ta mig något att äta. Direkt när jag kommit in såg jag lappen på kylskåpet. Jag drog ner den och läste den. Det stog:
Hej, estrella! Jag gick för att kolla den nya café lokalen
och kolla ifall dem har börjat renovera i den. Jag komer
hem så fort jag kan.
Mat finns det i kylskåpet. Beställde bara en
Vesuvio. Ät den med din bror.

P.S. Glöm inte att hämta upp Aidan 4 pm på dagis.

/ Papa

Jag öppnade kylskåpet och kollade så att min glupska bror, Seth, inte hade ätit upp den när han komit hem från skolan. Och mycket riktigt så låg det, istället för en hel, en halv Vesuvio pizza och väntade på att bli uppäten. Jag gick ut i hallen igen och satte på mig min skinnjacka för att hämta min bror.
*
"Var det gott?" Frågade jag när jag tuggat färdig min sista pizza bit. Aidan nickade med munnen full. Jag ställde mig upp för att gå in till vardagsrummet och kolla om det fanns något på tv. Jag satte mig i soffan och började zappa mellan kanalerna. Sen kom Aidan in han kom och lade ner sitt huvud på mitt knä. Jag tittade ner mot honom och log. "Leah....." Sa han sömningt. "Ja?" Svarade jag och märkte hur hans andetag blev tyngre.
"Titta på A Walk To Remember.....?" Jag log mot honom. Han mindes. A Walk To Remember var min och mammas favorit film. Då och då så hände det att jag tog upp den för att titta på den och minnas mamma. Jag log mot Aidan. "Visst!"
*
Eftertexterna rullade och jag började torka mina tårar. Hur många gånger jag än ser den kommer jag alltid att gråta över samma del. När Jamie dör. Usch.... Jag tittade ner mot Aidan som somnat i mitt knä. Försiktigt tog jag upp honom till hans rum och bäddade ner honom. Jag kollade mot min klocka. Hon var 18:00. Pappa var säker i sitt rum och vilade. Jag gick till Seth rum. Jag skulle precis knacka när jag hörde musik ljud. Seth höll som vanligt på och klinkade på gitarren. Jag gick tillbaka till mitt eget rum för att sova. Varför kunde inte jag sluta med att skylla på mig själv? För det var väl inte mitt fel.......???
___________________________________________________________________________________________
Här har ni ännu ett kapitel! Nästa kapitel blir ur Justins perspektiv. Fick ett mejl om att någon ville ha mer ur hans perspekiv. Kommentera!
Kraam<33

Chapter 2 - Need some help?

Jag hade stirrat på bilden länge nu. Det var en bild på mig själv med armarna över mammas axlar och pappa som höll mamma i handen. På toppen stod det ingraverat: Stay strong 4 ever. Pappa hade trott att han var ungdomlig när han när han tog en 4:a istället för for. En tår rann ner för min kind och jag lade ner foto igen. Om det var någon jag skulle vara stark för så var det min familj. Men mest Aidan. Han behövde någon som kunde ta på sig en mamma roll framför honom. Han behövde mig.
_____________________________________________________________________________________________
"Kom nu, Aidan!" Ropade jag upp för trappen. Jag lade ner hans blåa baseball jacka och var precis på väg upp när jag såg en liten figur hoppa ner för trapporna. Jag log och gick ner från trappsteget. Han tog upp baseball jackan och satte på sig den själv.
"Ska du ta av dig din napp?" Frågade jag precis när jag skulle öppna dörren. Han skakade på huvudet och jag ryckte på axlarna. "Som du vill." Det var dem sista orden jag sa. Sen gick jag ut.
"Do you wanna keep your binkie on?"
*
Jag och Seth skulle egentligen ta ut Aidan tillsammans men han hade ändrat sig någon timme innan vi skulle gå ut. Han tänkte "plugga inför första skoldagen imorgon." Men på något sätt så visste jag att det var något annat han skulle hålla på med. Jag hade ryckt på axlarna och gått ut från hans rum.
"Hallå! Leah!" Jag tittade ner mot Aidan som hade ropat på mig. "Det finns ett glass ställe där! Kan du köpa?" Jag suckade och drog upp min plånbok för att se hur mycket pengar jag hade. 20$. Det skulle bara räcka för en. Jag tittade ner mot honom och han log. "OK! Vi köper en kom."
Efter att ha stått i kön i vad som kändes som en evighet så var det våran tur. Jag visste exakt vilken sort Aidan ville ha. "En pecan kula och en vanilj kula, tack!" Mannen bakom glassbaren log glatt och började skopa upp lite. Jag tittade mot hans kortärmade tröja och undrade ifall han inte frös. Dum som jag var kunde jag inte hålla tankarna för mig själv. "Fryser du inte så här dags?" Mannen som hade stått och mumlade till sig själv skrockade. "I det här vädret? Nej du, jag är född och uppvuxen här i lilla Stratford. Det här är ingenting mot vad det kommer vara för temperatur i vinter." Han stannade upp i sitt skopande med glassen och pekade på mig.
"Du är en av dem nyinflyttade, inte sant?" Jag log. "That´s us!"
Han log och sträckte fram sin hand. "Välkommen till Stratford, Bob heter jag." Jag skakade hans hand för att presentera mig själv. "Leah. Trevligt att träffas."
Han gav mig glass struten och jag tackade. "Vad blir det?" Frågade jag och sträckte mig efter plånboken. Han log vänligt mot mig. "Det blir inget. Jag bjuder!" Jag hejdade mig. "Nej men det går inte. Jag måste få betala!"
Det slutade med att jag gick iväg. Med alla pengar kvar i fickan. Bob hade lett och sagt att jag aldrig behövde tveka att komma och prata om jag ville. "Det är alltid lika roligt att ha en prat stund med en vän."
*
"Så förstår du nu? Ett plus ett blir..." Jag hade försökt att få honom att förstå att ett plus ett blir två och inte fyra. När det verkade som mest omöjligast hade han lyckats säga två men jag ville vara säker.
"Två!" Ropade Aidan glatt. Jag klappade händerna och gav honom tummen upp. Vi var utanför vårat hus när jag såg att en av våra grannar en äldre kvinna kom bärandes på tre tunga kassar. Jag var snabbt framme för att hjälpa henne.
"Oj! Behöver du hjälp?" Frågade jag. Kvinnan log sött mot mig. "Åh! Tack så hemskt mycket!" Jag tog en av kassarna och gick mot hennes hus. "Du är en av dom ny inflyttade, eller hur?" Jag nickade och ställde ner kassen vid hennes veranda. "Leah." Sa jag och sträckte fram mmin hand. "Vilket vackert namn! Jag själv heter Diane. Det var jätte trevligt att träffas." Jag nickade och var precis på väg när hon ropade: "Och tveka aldrig att fråga om ni behöver hjälp med något." Jag log och nickade. Alla var så snälla här.....
*
"Kom nu Aidan, det är dags att sova!" Aidan stängde av tv:en efter mycket tjat och kom fram till mig. "Okej, då!" Jag drog upp honom till hans rum och bäddade ner honom. Jag kysste honom försiktig på pannan och log mot honom. "Sov sött nu, mi estrella." Han log och stängde ögonen. Jag var på väg att släppa lampan när jag hörde honom ropa mitt namn. "Leah, är det sant?" Jag hejdade mig med att släcka lampan och vände mig om. "Vadå?" Frågade jag försiktigt. "Är mamma inte med oss längre? Seth sa det?" Jag hejdade mig. Det var det här jag hade försökt att inte nå tiden då jag måste förklara för Aidan vad döden är. Jag bestämde mig för att ta den säskra vägen. "Aidan, mamma är alltid med dig. Här inne." Jag rörde försiktigt vid mitt hjärta och log mot honom. "Jag älskar dig, Leah." Jag log mot honom. "Jag älskar dig, också!".
____________________________________________________________________________________________
Vågar inte säga hur ledsen jag är för att det inte blir något kapitel. Jag är verkligen det. Forgive me? Haha. Men det kommer säkert ut något på söndag eller imorgon. Vi får se!
P.S. Designen är snart igång hoppas jag!
Kramar Jossan<33
RSS 2.0